Livet rusar verkligen i väg. Insåg det idag när jag var och hälsade på Josefin med familj.
Där kom hon ner för trappan i deras hus med en baby på armen. Känns som det var bara förra helgen hon och jag var på Banhof och hade roligt, eller satt i hennes brors "häftiga" rum i källaren och tittade på film.
Och så idag var vi vuxna med egna barn och familjer.
Var en underbar känsla att få hålla lille Ossian. Värmde hela kroppen så där skönt.
Emma, ja hon var mer intresserad av katten än babyn.
Ses snart igen!
1 kommentar:
ååå, jag fick tårar i ögonen då jag läste, ja, är vi vuxna då? tack för idag och hoppas att vi träffas snart igen. kram kram
Skicka en kommentar